Sedan år 2007 arbetar fem personer i Östergötland med att informera flyktingar och invandrare om hur svensk sjukvård fungerar. De är anställda som hälsokommunikatörer av landsting och kommuner och är alla övertygade om att det behövs information om hälsa och vård på det egna språket.
| |
 |
|
Hälsokommunikatörerna har hittat sina arbetsformer efter ett och ett halvt år. De ser att det finns behov bland invandrare av förebyggande hälsoarbete och information om sjukvårdssytemet. Från vänster Mujo Sofovic, Vivian Youssef, Abdi Asoble, Emira Hasanov och Sondos Sandgren.
|
En hälsokommunikatör har slutat och två nya har börjat i gruppen av fem personer som hjälper nyanlända flyktingar och invandrare i frågor om vård och hälsa. Senast började två kvinnor som båda är arabisktalande. Vivian Youssef är från Syrien och är utbildad undersköterska. Sandos Sandgren kommer från Palestina och är biomedicinsk analytiker och de har båda användbara erfarenheter med sig.
– Jag vet hur det är att komma som invandrare och hur svårt det är att inte veta vilka regler som gäller eller hur sjukvårdssystemet fungerar, berättar Sandos Sandgren. Jag har lärt mig hur det fungerar och nu vill jag förmedla det till andra.
Samarbetsprojektet mellan Landstinget i Östergötland och många av länets kommuner är tvåårigt och startade i januari 2007. Målet är att informera flyktingar och invandrare om hälsa och underlätta mötet med den östgötska hälso- och sjukvården och att informera personal i kommuner och landsting om kulturskillnader.
Lättare ta in information på modersmålet
Hälsokommunikatörerna arbetar utifrån olika teman som kost, tandhälsa, hitta rätt i vården, motion, vaccinationer, alkohol/tobak/droger, sex och samlevnad, psykosociala frågor och första hjälpen. De berättar på modersmålet och uppmuntrar till dialog på träffarna.
– Hälsokommunikatörerna börjar upptäckas allt mer och vi efterfrågas både av kommuner och enheter inom landstinget. Fem personer är otillräckligt ibland. Visserligen delar vi uppdragen mellan oss, men exempelvis på stora skolor behöver vi vara allihopa för att kunna representera så många språk som möjligt.
De fem kommunikatörerna talar arabiska, somaliska, bosniska, kroatiska, serbiska och ryska.
– Lärare som arbetar med svenskundervisning har berättat att det är stor skillnad hur deltagarna tar till sig information om de får det berättat för sig på sitt modersmål, berättar Vivian Youssef.
Men arbete med hälsokommunikation är inget som ger snabba resultat. Att förändra beteenden och attityder tar tid och information på det egna språket löser inte allt.
– Invandrare och flyktingar är inte en homogen grupp, menar Abdi Osoble. Det är en riktig utmaning varje gång att ha hälsoinformationen på rätt nivå för alla, när man bara har föst ihop folk som har ett språk gemensamt. Inom invandrargrupper finns precis som i Sverige olika grupper med varierande erfarenheter och olika behov.
Hoppas på en fortsättning
Hälsokommunikatörerna har börjat hitta sina arbetsformer och gruppen ser att det finns behov av insatser fortsättningsvis och de hoppas på en fortsättning när projekttiden tar slut till årsskiftet.
– De teman vi använder oss av täcker in det som diskuteras inom folkhälsoarbetet på nationell nivå och vi har byggt upp ett bra kontaktnät i länet. Men det finns behov av att fördjupa arbetet och ha mer fasta tider och återkommande besök inom exempelvis svenskundervisning, skolor och vårdcentraler, berättar Mujo Sofovic. Vi önskar ett tätare samarbete med vårdcentralerna, att de kan se oss som kollegor och en hjälp i det förebyggande hälsoarbetet.
Läs mer om hälsokommunikatörerna
Textansvarig: Sandra Johansson, telefon 013-22 73 53, 0768-22 73 53