Flyktingbarn är som alla andra barn. Alla delar de samma existentiella belägenhet: nämligen beroende, utsatthet och svaghet. Barns upplevelser och reaktioner inför påfrestningar beror delvis på åldern, den utvecklingsfas de befinner sig i och deras egen känslighet samt på föräldrarnas/andra betydelsefulla vuxnas möjlighet att fungera som skydd och trygghetsgaranti.
Att må dåligt eller uppleva en kris i samband med migration är i högsta grad naturligt. Stora delar av livet förändras och all förändring skapar inledningsvis en obalans i tillvaron. Det tar tid för både barn och vuxna att på nytt hitta balansen och bli van med vardagens nya levnadssätt. Att byta bostadsort, lämna hemland, släkt och vänner, byta språk och möta obekanta sätt att bete sig är en enorm omställning. Många barn sörjer och saknar det som de har lämnat även om de nu lever i en miljö som enligt de vuxna är mycket bättre och tryggare än förut.
Att barn under denna period reagerar, och dessutom reagerar på olika sätt och olika kraftigt, är naturligt. Risken finns dock att omgivningen stämplar barnens reaktioner som något psykiatriskt problem som måste åtgärdas, medan det oftast handlar om naturliga reaktioner som går över med tiden. Barn tenderar dessutom att mycket snabbare än vuxna finna sig tillrätta i den nya tillvarons mönster, särskilt om omgivningen kan visa förståelse och acceptans för den process som de går igenom.
Barnen påverkas av föräldrarnas egen omställningsprocess, hur de upplever och hanterar den och hur de blir bemötta av omgivningen. Många föräldrar som migrerat förlorar en del av den status de hade i sitt gamla hemland. Risken är att de av majoritetssamhället blir bemötta som mindre eller till och med icke kompetenta i sin föräldraroll. Barnen påverkas starkt av hur andra vuxna ser på deras föräldrar. För att kunna hjälpa barnen på bästa sätt krävs således att föräldrarna bemöts som kompetenta föräldrar som vill sitt barns bästa.