Hypotyreos innebär brist på sköldkörtelhormonet tyroxin (T4). Detta hormon styr cellernas ämnesomsättning i kroppen. Vid brist på tyroxin får man olika symtom beroende på att ämnesomsättningen minskar i kroppens olika organ.
Symtomen kommer smygande och är vaga i början. Sjukdomen har ofta pågått i många år innan diagnosen ställs. Undantag från detta är medfödd hypotyreos (kongenital hypothyreos). Eftersom en nedsatt ämnesomsättning bland annat i skelettvävnad påverkar ett växande barns avvikelse i tillväxtkurva utan annan rimlig förklaring bör man därför överväga eventuell störning av sköldkörtelfunktionen.
Andra symtom är en viss viktuppgång, trötthet, frusenhet, nedsatt initiativförmåga, blodbrist, förstoppning och nedstämdhet. Huden känns kall och kan vara blek med en gulaktig ton. I tonåren kan puberteten vara försenad eller utebli. Ibland är sköldkörteln förstorad.
Hypotyreos - indelning
Kongenital hypotyreos innebär att barnet föds med en pågående frånvaro/underfunktion av den egna sköldkörtelfunktionen. Orsaken till detta är oftast en utvecklingsdefekt med en under- eller utebliven utveckling av sköldkörteln under fosterlivet med otillräcklig bildning av sköldkörtelhormon som följd. Nyfödda barn med underfunktion visar ofta symtom dagarna efter förlossningen med ökad trötthet, ökat sömnbehov, gulsot som inte ger med sig, låg kroppstemperatur samt ointresse för mat och dålig viktuppgång. Sköldkörtelhormonet är mycket viktigt för barnets fortsatta psykiska och motoriska utveckling. Tillståndet kan oftast påvisas i ett blodprov i nyföddhetsperioden, PKU-provet, som tas på alla nyfödda barn på tredje till sjätte levnadsdygnet.
Autoimmun tyreoidit (Hashimoto thyreoidit) innebär att de hormonproducerande cellerna i sköldkörteln successivt förstörs av så kallade autoantikroppar. Sjukdomen kan uppträda redan under barnets tre första levnadsår, men är vanligare efter sex års ålder och allra vanligast i puberteten.