Den äldsta byggnaden på infektionsklinikens gamla område vid Karl Dahlgrens gata byggdes redan 1844 och kallas numera "Bysket".
Namnet kan härledas till byhäktet. Det byggdes som ett fängelse men togs några år senare över av Linköpings stad och blev sjukhus.
Det hade då 6-8 vårdplatser men kunde vid behov utvidgas vilket gjordes under smittkoppsepidemin åren 1850-1851.
Den första egentliga sjukhusbyggnaden på området uppfördes år 1878. Det byggdes i italiensk stil. Det innebar att mittkorridoren saknade tak. Tanken med detta var att man skulle minska smittorisken. Nackdelen var dock att sjukhuset bara kunde användas under sommarhalvåret.
Ombyggnationer fick göras och det har upprepats under årens lopp. De kom att innehålla mottagningar, laboratorier och en flyktingmedicinsk enhet.
År 1910 stod ännu en byggnad färdig. Det var en paviljong med 25 vårdplatser.
På infektionskliniken område fanns Linköpings första BB. En donation av J.G. Westman. Det byggdes år 1903.
Allteftersom behovet av ytterligare lokaler växte byggdes i början av 1940-talet en ny paviljong. Där inrymdes avd 44. I slutet av 1940-talet stod ännu en paviljong färdig, avd 45. Dessa paviljonger var av stort värde under polioepidemin 1953 då sjukhuset hade ett par hundra fall. Sjukhuset var det första i Europa som hade inrett särskilda rum med respiratorer för poliopatienter.
Olika epidemier har avlöst varandra genom tiderna. Före polioepidemin fanns scharlakansfeber. Dess kulm var 1949 och fick senare aldrig samma omfattning. Lokala epidemier av difteri förekom under andra världskriget.
Den största förändringen inom epidemisjukvården var när penicillinet kom. År 1945 utfördes den första penicillinbehandlingen i Östergötland och det var på Epidemisjukhuset i Linköping.
1995 avslutades en epok av mer än etthundrade års infektionssjukvård vid gamla infektionskliniken vid Karl Dahlgrens gata då nya infektionskliniken inom stora sjukhusområdet togs i bruk.