Peritoneladialys är en behandling där patienten tar ett stort egenansvar för sin behandling och behandlingen kan till stora delar skötas i hemmet.
Metoden bygger på att man opererar in en kateter i magen genom vilken man kan hälla in en sockerhaltig lösning (dialysvätska) in i bukhålan.
Slaggprodukterna passerar sedan från blodet genom de blodkärl som finns i peritoneum (bukhinnan) till den sockerhaltiga lösningen. När man tappar ut vätskan från buken följer slaggprodukterna som fanns i blodet med vätskan. Man kan säga att bukhinnan används som ett kroppseget filter. Genom att variera lösningens sockerhalt kan man reglera hur mycket vatten man skall avlägsna från kroppen.
Eftersom ganska mycket av dialysvätskans socker absorberas, finns det i dag, som komplement till de traditionella sockerhaltiga dialyslösningarna, även dialysvätskor som inte innehåller vanligt socker.
Behandlingen måste göras dagligen och man räknar oftast med att man får göra minst fyra byten av dialysvätskan per dag. Denna metod benämns CAPD (Kontinuerlig Ambulatorisk Peritoneal Dialys).
Ett alternativ till CAPD är att låta en maskin utföra bytet av dialysvätskan nattetid. Denna metod kallas APD (Automatisk Peritoneal Dialys). Principen är den samma som vid manuella byten, dvs. vätskan rinner ut och in ur buken, men vid APD doserar/väger maskinen dialysvätskan. För att uppnå fullgod dialyseffekt användes maskinen varje natt och det är inte ovanligt att man även gör ett manuellt påsbyte mitt på dagen.