Ett annat ord för hemodialys är bloddialys. Kroppen renas från de avfallsprodukter, överskottssalter och överskottsvätska som ansamlas hos patienter med njursvikt. Man får tillgång till patientens blod via en så kallad arteriovenös fistel på patientens underarm. En sådan anläggs genom att en "kortslutning" mellan en pulsåder och en ven skapas vid ett operativt ingrepp. Det utvecklas då ett kraftigt flöde i armens ytliga blodkärl som vid dialys kan punkteras med grova nålar och därmed ge ett tillräckligt kraftigt blodflöde till dialysmaskinen. Vid akuta situationer kan också en tillfälligt anlagd kateter i ett större blodkärl användas.
Blodet pumpas genom ett dialysfilter som innehåller ett semipermeabelt (halvgenomsläppligt) membran. På andra sidan membranet passerar dialysvätska med noggrant kontrollerad sammansättning. De ämnen som ansamlats hos patienten med njursvikt passerar över det semipermeabla membranet till dialysvätskan genom så kallad "diffusion". Röda och vita blodkroppar, äggviteämnen och andra ämnen med stor molekylstorlek som är värdefulla för patienten kan inte passera genom dialysmembranets små porer och förloras därför inte. Vätska/vatten kan "sugas" från patientens blod genom att dialysvätskans tryck sänks.
För att dialysbehandlingen i tillräcklig grad ska ersätta den förlorade njurfunktionen måste man ge minst 12 timmars dialys per vecka. En bloddialysbehandling upprepas normalt 3 gånger per vecka och pågår i 4-5 timmar beroende på kroppsstorlek. Mellan dialysbehandlingarna vistas patienterna i hemmet.
Något som idag är en etablerad dialysform och ett alternativ för kroniskt njursjuka är frekventa dialyser, antingen i form av nattliga dialyser eller korta dagliga dialyser. Behandlingsformen ger patienterna större möjlighet till kontroll av sin vätskebalans och därmed också till en normalisering av den extracellulära vätskevolymen. Frekvent dialys har därmed visat sig ge en avsevärt bättre blodtryckskontroll.
