Om hörapparatutprovning och att vänja sig vid hörapparaten
Hörapparatutprovning innebär att audionomen med utgångspunkt i tonaudiogrammet – resultatet från hörselprovet – bedömer ungefär vilka egenskaper en lämplig hörapparat bör ha. Ur sortimentet väljer man därefter någon/några typer som har dessa egenskaper. Grundinställningen av varje hörapparat görs med ledning av audiogrammet antingen med hjälp av små skruvmejslar eller genom att apparaten ansluts till en dator.
Grundprincipen i all hörapparatutprovning är att den person som slutligen kan avgöra om apparaten fungerar eller inte är brukaren. Hörapparaten går inte på rimligt sätt att jämföra med glasögon, och optikerns och audionomens arbete går inte att jämföra. Glasögon korrigerar för brytningsfel i ögats lins, vilket är en optisk störning av ljusets passage genom ögat på väg mot näthinnan. Med den optiska linsen hamnar bilden på näthinnan där den ska vara och synskärpan blir som regel perfekt. På hörselns område motsvaras detta av att hörselskadan sitter på trumhinnan eller hörselbenen i mellanörat. Ljudet försvagas då på vägen in till snäckan, och detta kan man framgångsrikt kompensera för med en hörapparat. Men den skada de flesta hörselskadade drabbats av är INTE av denna typ utan den sitter i snäckan, där den drabbat de hårceller som ska omvandla ljudvågorna till ett mycket komplext nervsignalmönster i hörselnerven. Denna skada orsakar en mängd förvrängningar som inte hörapparaten kan kompensera för. Hörapparaten kan göra så många ljud hörbara som möjligt men fortfarande är det ett skadat sinnesorgan inne i innerörats snäcka som ska tolka ljudmönstret. Dagens digitala hörapparater kan på ett mycket flexibelt sätt göra så stor del av ljudvärlden hörbar som möjligt, men de kan inte kompensera för alla följder av skadan i innerörat och därav följande förvrängningar.
En viktig lärdom som de senaste årens hörselforskning gett oss är att hörandet handlar väl så mycket om hjärnans funktion som om örats. Örat påverkas av ljud och omvandlar det till nervsignaler men det är i hjärnan vi hör, det är hjärnan som avgör hur vi reagerar på ljud och värderar det. Det faktum att en person under lång tid har haft en tilltagande hörselnedsättning i diskanten innebär att hjärnan gradvis vant sig av med att höra diskantljud. Hjärnan tror att sådana ljud inte finns längre, och de nervceller i hjärnan som tidigare främst ägnade sig åt att reagera på diskantljud börjar successivt att ägna sig åt andra ljud. Detta kallas för hjärnans plasticitet, omställningsförmåga. När plötsligt en hörapparat kommer in och ger en väsentlig förstärkning av alla omgivningens diskantljud reagerar hjärnan med chock och bestörtning därför att den inte har någon beredskap för detta. Liksom den tidigare vande sig av med att påverkas av diskantljud måste den nu tillvänjas diskantljud igen. Detta är en process som tar tid och förutsätter ett arbete, att den verkligen utsätts för ljudvärlden så att den får möjlighet att lära sig precis som i alla andra former av inlärning. Hur lång tid det handlar om beror på många faktorer och varierar mycket men typiskt är det fråga om minst någon månad och inte sällan något år. Detta är förklaringen till att de flesta upplever att hörapparaten ger alldeles för mycket ljud, när de får på sig hörapparaten första gången. Ljudvärlden som länge till stor del varit borta eller på avstånd sköljer plötsligt in med hörapparatens hjälp.
Detta kan också förklara varför en del personer upplever att hörapparaten fångar upp väldigt mycket vindbrus. Vindbrus får vi alla när vi utsätts för vind, oavsett om vi har hörapparat eller ej, när luften blåser förbi ytterörats och hörselgångens kaviteter. Har man inte hört det under ganska lång tid på grund av hörselnedsättningen men plötsligt får det fångat av hörapparaten kan en för dessa ljud otränad hjärna uppleva det som nästan chockartat och besvärande. Men efter några månader har den vant sig om hörapparaten används regelbundet.
När hörapparaten eller hörselgångsinsatsen till en bakom-örat-apparat placeras i örat och hörselgången rubbas den normala akustiken i ytterörat. Man är lite osäkrare när det gäller att avgöra varifrån ljud kommer. En annan följd är att den egna rösten låter annorlunda än vad man är van vid utan hörapparater. Den egna röstens mullrighet eller det starka ljudet när man tuggar på t.ex. knäckebröd eller nötter är bieffekter som man försöker reducera genom att skapa en så öppen koppling till hörselgången som möjligt med hjälp av ventilationskanal i apparaten eller insatsen. Dessa förändringar i ljudbilden är också något som brukaren gradvis anpassar sig till, men det kan ta sin tid.
Att börja använda hörapparat är alltså att lära sig något, att åter träna upp en förmåga som delvis gått förlorad på grund av hörselskadan, en process som tar tid och kräver vilja och energi. Det är många likheter med annan träning i dessa avseenden. Hur lång tid processen tar varierar mycket. Ju mera man använder hörapparaten desto snabbare går processen. Troligen går den också lite smidigare hos den som är lite yngre än vid hög ålder. Men härutöver finns som vanligt stora individuella variationer.